10 december 2004
Elvaåriga Mikaela Johansson Salonen har fått gå hem tidigare från skolan i Upplands Väsby norr om Stockholm. I kväll ska hon flyga till Thailand med sina föräldrar.
Mikaela känner sig pirrig när hon tänker på allt roligt som väntar. Hon ska bada i havet och gå på restaurang. Sitta uppe på kvällarna och spela spel med mamma och pappa.
Hon lägger upp allt hon vill ha med sig på sängen. Mängder av böcker, eftersom hon gillar att läsa. Pennor och block. Och nästan vartenda plagg hon kan hitta i garderoben.
Pappa Lasse, som ska bära väskan, sorterar undan hälften.
– Det blir ingen shopping om väskan redan är full, säger han.
Nere på gatan väntar en granne som ska köra familjen till Arlanda. Ytterdörren till lägenheten i det stora röda huset stängs.
Det ska dröja nästan tio år innan Mikaela låser upp den igen.
26 december 2004
Klockan närmar sig åtta på morgonen och inom en timme kommer nioårige Rayan Rizki s värld inte längre att existera.
Det vet han inte om.
Ännu är det en vanlig söndagsmorgon och Rayan hoppas att pappa ska ta med honom till stranden. Den ligger alldeles intill hembyn Lhoknga i Aceh-provinsen i Indonesien och när det är dåligt väder kan man höra vågorna slå. Men i dag är allt stilla.
Regnet slutade att falla för ett par veckor sedan och havet är blåare än vanligt.
Storasyster Sasmita, 13, har gått i väg för att hjälpa mormor. Rayan tittar på tv tillsammans med lillebror Riki, 2, för att fördriva tiden medan mamma lagar frukost. Han är jättehungrig.
Det är då det händer. Vardagsrumsgolvet börjar studsa.
– Ut! ropar mamma och pappa.
Rayan lyfter upp Riki, rusar ut genom dörren och lägger sig ner på gräset med armen runt lillebror. Hela huset skakar och gungar. Möbler brakar ner i golvet. Han ber till gud att det ska sluta.
– Det är en jordbävning. Var inte rädda, ropar pappa.
Äntligen blir marken stilla. Inne i huset har den stora byrån välts omkull och det ligger porslin överallt. Men tv:n står kvar.
Sasmita kommer springande från mormor, ingen är skadad. Rayan slutar gråta.
Föräldrarna hjälps åt att resa upp möblerna, medan han och storasystern plockar porslinsskärvor. De är nästan klara när de ser människor rusa förbi.
Havet kommer! ropar de.
Spring för livet!
Samma rop skär just då genom luften i stad efter stad längs Sumatras kust.
Om ett par timmar ska ropen eka utanför hotellen i Khao Lak och längs Sri Lankas stränder.
De ska höras på så många olika språk i så många olika länder den här dagen – och nästan alltid när det redan är försent.
Rayan har ögonen på mamma och pappa. De ser förvirrade ut, men bestämmer att familjen ska stanna kvar inne i huset.
Ett konstigt brummande ljud växer sig starkare.
Vatten rinner in över tröskeln och ut på golvet. Familjen tar sig ut på gräset igen. De står tysta i en ring och håller i varandra så hårt de kan.
Vattnet sugs in från havet, med en kolossal kraft. Det stiger över Rayans fötter och ben och upp mot midjan. Drar allt kraftigare i honom. Mamma och pappa kramar Rayans armar så att det gör ont.
Men trycket är enormt.
Det sista han känner är hur han slits ur föräldrarnas grepp.
Sedan blir allt svart.
Vågen far fram över Indiska Oceanen i 800 kilometer i timmen, lika snabbt som ett flygplan.
Ännu finns tid att sätta människor i säkerhet.
Men den tsunamivarning som ett forskningsinstitut på Hawaii har utfärdat sprids inte.
T
illsammans med sin man och de båda nioåriga tvillingdöttrarna Amanda och Linnea kliver Åsa Rosén , 36, från Norrköping ut ur taxin i Khao Lak.
Klockan är tio på förmiddagen den 26 december 2004 och de skulle egentligen inte ha varit framme förrän om en timme. Men planet från Sverige till Thailand hade medvind och de kunde boka om till ett tidigare inrikesflyg från Bangkok.
Tidsvinsten kommer att förändra allt.
Rummet på Green Beach Resort är ännu inte klart, så familjen lämnar ryggsäckarna i receptionen och slår sig ner på restaurangen. De brukar åka till Thailand varje vinter och har varit här flera gånger tidigare. Anställda kommer fram och hälsar.
– Oj, vad stora flickorna har blivit, säger de glatt.
Amanda och Linnea får in varsin milkshake, medan Åsa lutar sig bakåt. Hotellet är inte lyxigt, men utsikten är förstklassig. Hon tittar ut mot den mjuka barnvänliga stranden, trött, men lycklig.
Himlen är lätt disig och det ser ut att bli en vacker dag.
Fast något är konstigt. Hon spänner blicken och upptäcker att vattnet har dragit sig tillbaka. Klippor som dolts av havet sticker upp och man ser fiskar hoppa i små pölar.
Thailändare är på väg ut med håvar och korgar för att hämta hem den lättfångade middagsmaten. Nyfikna turister går åt samma håll med sina kameror.
Vad är det med havet? frågar Åsa servitören.
Jag vet inte, svarar han. Men det är ingen bra dag att bada.
Hon ser en av de thailändska kockarna, som aldrig brukar lämna köket, gå runt på stranden och leta efter sina barn.
Oron växer.
– Vi går härifrån, säger Åsa till sin man.
17
-åriga Emelie Ohlsson från Båstad står femtio meter bort på samma strand, tillsammans med mamma Marie, styvpappan Micke och yngsta systern Micaela, 5. Hon vet inte vad hon ska tro.
Lillasystern Paulina, 9, har gått ner för att titta på fiskarna. Det var hon som upptäckte det först. Frukostbuffén på deras hotell Garden Beach Resort hade just dukats av och Paulina delade ut teckningar till personalen. Lillasystern är lite blyg, men familjen peppade henne och efteråt var hon stolt över att hon vågat. När hon kom tillbaka till familjens bord upptäckte hon att folk runt omkring reste sig.
Emelie är förbryllad, för bara någon minut sedan såg havet ut som vanligt.
– Det är nog tidvattnet, säger Micke.
Det låter osannolikt. Alldeles för mycket vatten har försvunnit. Nu ser Emelie något annat långt därute. En vit strimma.
Micke hämtar kameran och börjar filma.
Turister i badbyxor och bikini blandas med thailändare och burmeser i täckande kläder.
Människor från skilda världar, som för en kort tid förts ihop. Men som alltid ska bindas samman av denna dag.
S
trimman därute ser inte så stort ut. Men när den når fram till en av patrullbåtarna, som vaktar den thailändska prinsessan Ubolratanas familj, försvinner båten i vågen. Emelie vänder sig till sin mamma.
– Båtarna ska väl klara en vanlig våg?
Hon ropar till lillasystern, som är kvar därnere.
– Paulina, kom!
Kort därefter ropar mamma Marie, högre:
– Kom nu!
Äntligen är Paulina tillbaka.
Emelie ser en thailändsk kvinna, som samlat fisk långt ute, kastas handlöst framåt.
D
ykinstruktören Nui Wanisa Ketho , 24, hör ropen inne i den lilla boden där hon jobbar, på Andaman Scuba Divers, några hundra meter från havet i Khao Lak.
De kommer från de burmesiska gästarbetarna, på hotellbygget mittemot.
– Vatten, vatten!
De senaste veckorna har varit intensiva. Många av hennes dykgäster kommer från Sverige och Nui har knutit ett första band till det främmande landet i norr. Hon gillar svenskar, tycker att de är lugnare till sättet än andra utlänningar.
Under julhelgen har Nui varit ute på en dykbåt vid Similanöarna. Kvällen före hade de julfest till sent och hon känner sig fortfarande trött. Kanske är det därför hon reagerar långsamt.
När Nui tar sig ut på gatan kan hon inte tro sina ögon.
En tio meter hög våg är på väg in över land.
Stränderna i Khao Lak är långgrunda och skålformade och marken intill havet är platt.
Hotellen har byggts upp på mycket kort tid.
Ingen har tänkt på hur utsatt platsen är.
sa Rosén tar Linnea i sin vänstra hand och Amanda i sin högra, och drar upp flickorna ur stolarna. Pulsen slår. Hon agerar på instinkt.
– Kom, tjejer!
Hon har inte sett vågen än. Men något fyller henne med panik.
Mullret från havet.
Var finns närmaste kulle? Allt ser platt ut.
Var?
Åsa sliter milkshakeglasen ur flickornas händer. Det klirrar till när de krossas mot marken. Hon möter turister på väg åt andra hållet, som aningslöst går ner mot havet med kamerorna på bröstet för att filma naturfenomenet.
Upp, de måste komma upp.
Hon springer med flickorna över en gata och fortsätter in på Bhandari hotel. Åsa vet att det finns en trappa i sten där, kanske femtio meter bort.
Det dånar från havet.
Åsa hinner till ledstången. Linnea har sprungit upp för trappan, men Amanda är kvar på andra sidan. Åsa släpper Linnea, men håller hårt i Amanda och vänder sig om för att dra henne runt ledstången.
Först då ser hon vågen.
melie Ohlsson tar Micaela i handen. Hon springer med lillasystern längs sidan av restaurangen och upp en bit i den öppna byggnaden, där hon tror att de är säkra. Resten av familjen följer efter.
Det hinner bara gå några sekunder, sedan tappar hon greppet om Micaela. Emelie vänder sig om.
Bakom Micke tornar en svart vägg upp sig.
Vågen.
Emelie känner den första stöten. Benen slås omkull och hon trycks ner med ansiktet mot betonggolvet.
Hon lyckas vrida upp ansiktet – och ser en ännu större våg på väg rätt mot henne.
M
ikaela Johansson Salonen har åkt runt i Thailand med mamma Mia och pappa Lasse i två veckor. Det är sjunde gången de är här och som vanligt bor de på små enkla hotell, nära stranden. På julafton såg de en rolig eldshow tillsammans med en annan svensk familj.
Nu är klockan tio på förmiddagen på annandag jul och mamma och pappa vill gå en promenad på stranden i Khao Lak. Mikaela längtar mest efter burken med Nutella som föräldrarna har lovat att köpa på eftermiddagen, men följer ändå med.
De stannar till vid en nyöppnad bar, mitt på stranden. Lasse växlar några ord med bartendern, som står och trixar med flaskorna. Från en minut till en annan är vattnet är borta. Mängder av krabbor kryper runt på den torrlagda havsbottnen.
– Kolla Mickis, säger Lasse och lyfter upp ett sprattlande djur. Här har du en krabba.
Hon rycker till. Pappa tycker det är kul att retas.
Några svenskar talar om att det har varit en jordbävning. Familjen förstår inte, de har inte känt marken skaka.
En engelsman säger att det vita sträcket som går att ana långt därute är en tsunami. Men varken Mikaela eller hennes föräldrar vet vad ordet betyder.
För varje sekund tar de ett försiktigt steg uppåt.
Når vågen upp till solstolarna, pappa? frågar Mikaela.
Han vet inte.
Folk runt omkring dem börjar ge sig av och även Mikaelas familj inser att de fort måste söka skydd. Hon springer barfota efter mamma, fortare än hon någonsin har gjort, så att det vassa gruset svider under fötterna.
Vid ett internetkafé stannar hon och Mia upp. Andfådda håller de i en stolpe samtidigt som de kramar om varandra. Mikaela ser pappa komma springande i sina röda badbyxor.
Sekunden därpå försvinner han i vågen.
Story: Staffan Lindberg
Foto och tv: Urban Andersson
Animering och grafik: Paul Wallander, Lukas Hansson, Sofia Boström
Redaktörer: Titti Jersler, Martin Hedström
Tv-klipp: Angelica Karlsson
Arkivbilder: Urban Andersson, Krister Hansson, Mats Strand, Lotte Fernvall. Dennis Thern, Stig Hammarstedt, Stella Pictures, IBL Bildbyrå, AFP, AP, Getty Images, Reuters