Miraklet

En grupp elefanter i Khao Lak slet sig loss från sina kedjor kort före vågen. De följde sin instinkt och tog sig till högre mark.

I Yala-parken på Sri Lanka klarade sig i stort sätt hela beståndet av leoparder, tigrar, vattenbufflar och apor.

Till och med vissa av vildhundarna längs Phukets stränder tog sig till säkrare platser i tid.

Bara människan tycktes inget ana.

igge Werkelin har just begravt sin hustru i Bangkok och står i vita kläder intill kistan, som snart ska kremeras. Till och med mitt i sorgen vägrar livsgnistan att slockna. Det är något han måste berätta.

– Du försvinner inte, Ulrika. Men det kommer att finnas en kvinna till. Och barn. Minst två!

Dagen därpå är han tillbaka i Phuket för att leta efter sina två döda söner, Charlie och Max. Pigges bror Bobbo har kommit ner tillsammans med hans bästa kompis Michael och senare ansluter också systern Eva. Hemma finns en grupp vänner, redo att hjälpa till.

Affischer med Max och Charlie sätts upp överallt, och gruppen ordnar översättningar till thailändska och engelska och utfäster en belöning.

Templen runt Khao Lak fungerar som bårhus. Ett fåtal thailändska obducenter för en hopplös kamp mot klockan. För varje timme som går svartnar kropparna i den tropiska solen. Men Pigges söner har ett kännetecken – de gula armbanden från sommarlandet Kneippbyn på Gotland.

Pigge tar på sig skyddskläder, handskar, munskydd och en salva med stark lukt som han smetar under näsan. Han drivs framåt av en märklig energi. I ett av templen finns 800 döda kroppar. Ögonen får en särskild teknik, han blir som en maskin som läser av allt utan att se.

Även om han bryter ihop gång på gång kan han fortfarande skratta. Som den där gången när de har kommit till en restaurang för att äta efter att ha gått runt på bårhus i timmar. De häller whisky över händerna som desinficering och när de är klara lämnar de kvar halva flaskan på toaletten.

– Kanske kommer det någon som behöver sig en stänkare…

De thailändska servitörerna tittar förvånat på när de vrider sig av skratt.

En dansk man ringer och säger att han har sett Charlies kropp vid ett tempel i Takua Pa. Pigge betraktar fotografierna på de döda barnen utanför templet.

Där. En liten pojke med gult armband.

Han släpps fram till kroppen. Ingen tvekan, det är hans femårige son.

Pigge vill ta med sig Charlie, men byråkratin har blivit hårdare. Militären kräver tandkort för identifiering. Han hör att en delegation med Thailands miljöminister är på plats. Tränger sig fram, förklarar sin situation och ber om hjälp.

Ministern ringer några samtal. Sedan är det klart.

Charlie begravs i ett tempel i Phuket i en liten vit kista, med röda rosor på. Pigges bror sjunger Teddybjörnen Fredriksson. Utanför kacklar några höns och en orangeklädd munk röker. Pigge tycker om buddhisternas osentimentala syn på döden.

Ännu måste han hitta sin yngste son Max. Någon hjälp från Sverige är inte att vänta, de anställda från UD och andra myndigheter som han hittills har stött på tar inget ansvar utan hänvisar bara vidare. Pigge tycker att de saknar handlingskraft och mod att uppträda som medmänniskor. Mest av allt verkar de livrädda för att göra fel.

Han söker hellre upp journalisterna, som blir allt fler. Berättar öppet om sin sorg, att han förlorat sin familj och fortfarande söker Max.

Varför skulle han ha något att skämmas för?

Allt blir lättare om man säger som det är. Det har Ulrika lärt honom.

En österrikisk man fotograferade de döda på stranden i Khao Lak, innan deras ansikten förvanskades i solen. Nu ligger bilderna ute på nätet. Pigge går igenom dem och hittar Max. En vecka har gått sedan bilden togs, så han kan inte vara kvar på stranden. Var finns han nu?

Ett annat fotografi skickas till hans vänner hemma, det föreställer en död pojke i ett tempel söder om Khao Lak.

Bara en sak syns tydligt på bilden. Det gula armbandet.

Pigge ger den internationella ID-kommissionen detaljerna. Fyra år med blå ögon. 106 centimeter lång. Blont hår i lugg. Men eftersom Sverige har bestämt sig för att saknade medborgare ska identifieras med DNA tvingas Pigge ändå lämna ett prov, och vänta.

Först i slutet av januari är Max fri. Han begravs i samma tempel som Charlie, av en svensk präst.

Vit kista och röda rosor. Teddybjörnen Fredriksson.

På kvällen betraktar Pigge de tre urnorna på hotellrummet, Ulrika, Charlie och Max. Familjen är samlad, men tomheten och saknaden värker i honom.

Hemma väntar det riktigt svåra. Resten av livet.

Pigge är inte riktigt redo för det än. Först vill han närma sig det hav som tog hans familj. Såret på benet har läkt och han går försiktigt ner på sandstranden och fortsätter steg för steg, tills det ljumma vattnet omsluter hans kropp. Han är vän med havet igen. Lättnaden går knappt att beskriva.

miljonstaden Medan i Indonesien, som skonades av tsunamin bor Jamaliah Rangkuti . Hon tar jobb som skräddare medan makens arbetar som elektriker.

Ännu har hon inte gett upp hoppet. Fortfarande tror hon att barnen är i livet. I en dröm hör hon en röst säga:
Du kommer att finna dina barn en dag.

Lia har skickat ett fotografi på sjuårige sonen Arif och fyraåriga dottern Raudhatul från ett bröllop, till sina släktingar runt om på Sumatra. Arif har blå skjorta och ser allvarsam ut, intill lillasystern i rosa klänning och glittrande diadem. Hon har gett instruktioner om att titta efter ärret i pannan på Arif, som han har haft sedan han var barn.

Åren går.

En dag får Lia ett mejl från en släkting. Hon läser det om och om igen, medan hjärtat bultar och tårarna rinner. Det går nästan inte att ta in. Ögonen stannar vid orden hon så länge drömt om att få höra.

Jag tror att er dotter lever.

början av januari 2005 är Åsa Rosén hemma i Sverige, men vill bara återvända till Thailand. En vän startar en hemsida, där människor från hela världen lämnar upplysningar om vad som kan ha hänt Amanda.

En tipsare uppger att Amandas kropp ska ha hittats på en plats flera kilometer från hotellet och att hon sedan flyttats till ett tempel som heter Yan Yao, det enda västerländska barnet bland alla döda thailändare. Man har kallat henne tempelflickan, ett namn som spritts över internet.

Åsa ger tipset till den svenska polisen i Phuket och sätter sig på första plan till Thailand tillsammans med pappa Tommy.

Där nere följer oviss väntan. De besöker konsulatet på hotell Pearl Village varje morgon och eftermiddag, för att ständigt mötas av samma besked: att kroppen ännu inte har hittats.

Först efter en vecka kommer svaret de väntat på.
– Vi har henne.

Åsa känner något som påminner om ett lyckorus.

Det hålls en liten ceremoni på en öppen plats mellan flygplatsen och havet, med svensk präst och psalmer. Kistan flygs till Sverige och Åsa sitter med på samma plan.

Jag fick i alla fall båda döttrarna med mig hem, tänker hon.

Hemma i villan i Norrköping blir saknaden så ofantligt tydlig. Åsa är så van att ha dem båda intill sig, Linnea till vänster och Amanda till höger. Nu gapar en plats vid matbordet tom. Hon känner sig som en halv mamma och en halv människa.

Linnea är tillbaka i skolan och klarar sig bra, men när hon tittar på tv och ser en skidåkare falla i backen kan hon utbrista:
– Där dog han.

Linnea börjar använda Amandas färger, rosa och rött, som hon inte tidigare tyckt om. Själv går Åsa runt hela våren i plyschoverall och vill aldrig lämna huset.

Hon vet att hon måste finnas där för Linnea. Men när Åsa häller upp chips i skålen är det som om hon leker fredagsmys och när de klär granen i december är det som om de leker jul.

Nui Wanisa Ketho har förlorat allt. Amerikanen Reid, som flera år tidigare lärde henne dykning, ser tv-bilderna på förödelsen och är övertygad om att hon är död. Han reser till Khao Lak för att ge den föräldralösa flickan en begravning.

En dag återfinner de varandra. Nui är förtvivlad.
– Jag har förlorat min utrustning, säger hon.
– Jag hjälper dig att ordna en ny.

Hon skakar på huvudet, vill aldrig närma sig havet igen. Tanken på att dyka ger henne panik.

Men Reid hjälper henne, steg för steg. De far ut en bit från stranden. Tar ett kort dyk. Och ett till.

Nui reser till Phi Phi-öarna för att arbeta som volontär. Hon blir kvar under sex månader för att röja i bråten bland alla förstörda restauranger och hotell.
Och hon dyker.
Hon dyker för att rensa korallreven på skräp.

En dag ser hon något märkligt som sticker upp ur botten några meter ner. Försiktigt för hon undan sanden så att det ljusa håret kommer fram. Hon ryser till.

En död kvinnas kropp.

Nui är buddhist. Men när hon har dykt har hon sett hur människan förstört havet och korallerna. Hon tänker: kanske är det naturens hämnd.

Arbetet är tungt och utan några turister är det svårt att försörja sig. Flera gånger det första året får hon panik. Det räcker med att strömmen går eller tidvattnet är lägre än vanligt. Då springer hon mot berget.

Samtidigt är det något med livet efter katastrofen som Nui tycker om.

Barerna har tystnat. Det finns inga bilar och inga tuk-tuks. Allt är tyst, som under ytan.

edan efter en vecka är Emelie Ohlsson tillbaka på Sturegymnasiet i Halmstad. Hon kommer i taxi, på kryckor. Det är svårt att inte märka blickarna, svårt att inte höra hur folk pratar om henne.
Tsunami-Emelie.

En lärare börjar prata om sin döda mamma och säger att han vet hur det känns, trots att Paulina ännu bara är saknad. Andra ger henne dunkar i ryggen.

– Livet går vidare…

Att komma hem till familjen är som att träda in i en ångestbubbla. Föräldrarna är sjukskrivna och Emelie blir den duktiga storasystern. Hon handlar, städar och försöker trösta lillasyster Micaela. På nätterna drömmer hon samma mardröm om och om igen. Hon och Paulina är instängda i ett mörkt hus och vattnet forsar in.

På lektionerna är hon så trött att hon somnar.

Hon greppar efter något normalt, men det är svårt att hitta tillbaka till kompisarna och om hon följer med på fester där folk dricker vin sitter hon mest och gråter. Hon är inte längre den glada, känslostarka Emelie utan någon annan. En tio år äldre person.

Den 21 april 2004 kommer Emelie hem från skolan. Marie väntar i köket.

– Vi måste berätta något, säger hon.

Emelie trycker undan henne, rusar in på sitt rum och smäller igen dörren. Hon har väntat på det här, vet vad mamman ska säga, vill inte höra orden.

Paulina är död.

ioåriga Rayan Rizki får börja en ny skola, full av föräldralösa barn. Det finns ingen kurator eller psykolog och läraren nämner inte tsunamin med ett ord. På rasterna bråkar pojkarna, vissa säger att vågen orsakades av ett spöke i havet medan andra menar att den var guds straff.

Mosterns familj är fattig och Rayan känner sig som en börda. En dag efter skolan säger mostern kort:

Rayan springer ut på gatan. Så fort han kan, kvarter efter kvarter, för att hålla tårarna borta.

Runt honom pågår arbetet med återuppbyggnaden. Fiskarfamiljerna får nya båtar och 150 000 identiska små hus byggs upp. Ett varningssystem med sirener, utrymningsvägar och skyddstorn sätts upp för att överlevarna ska våga återvända.

Såren på kroppen blir till ärr, som sakta bleks bort.

En dag får tioårige Rayan ett brev från regeringen: familjens hem har byggts upp. Han är ensam ägare till hus nr 133 i Lhoknga.

Mikaela Johansson Salonen flyttar hem till faster Pia i Vallentuna. Mamma och pappa har fortfarande inte kommit tillbaka.

Mikaela har alltid tyckt om att gå i skolan och även om Pia säger att hon inte måste är hon där första dagen efter jullovet. Läraren och klasskamraterna i femman är snälla, men något har förändrats. Barn som hon inte känner börjar hälsa och någon säger:
– Det är du, va?

Mikaela förstår att hoppet att föräldrarna ska hittas minskar för varje dag. Tiden som följer är som ett svart hål. Hon minns varje detalj från tsunamin, men de här veckorna, när insikten om vad som hänt sjönk in, är nästan tomma.

Det är som om hjärnan vill skydda henne.

En februaridag 2005 ringer polisen på hemma hos farmor. Fastern berättar för Mikaela hemma i soffan att pappa är död.

Nästa besked kommer månaden därpå. Inte heller mamma har klarat sig.

Trots att Mikaela bara är elva år låter Pia henne vara med och bestämma över allt. Lägenheten i det stora röda huset hyrs ut i andra hand, eftersom Mikaela säger att hon vill flytta tillbaka när hon blir stor. Varenda föremål packas ner i lådor, eftersom Mikaela vill ha det så.

Att slänga minsta lilla gaffel vore att kasta bort en del av hennes och föräldrarnas liv, tycker hon.

Föräldrarna begravs i Eds kyrka i Upplands Väsby. Mikaela sitter där och lyssnar på psalmerna som hon själv har valt och hör släktingar och vänner till familjen snyfta. Hon undrar varför hon inte själv kan gråta.

Till slut kommer ändå tårarna.

Fastern blir vårdnadshavare. Hon låter Mikaela känna sig älskad, utan att försöka ta mammas och pappas plats. Livet fortsätter, men födelsedagarna är jobbiga och julen blir aldrig lika rolig igen.

Mikaela pluggar hela tiden för att slippa tänka. Hon stänger in sina känslor och vill inte tala om dem.

Ibland ringer hon upp pappans telefonsvarare, bara för att få höra hans röst. Men en dag har abonnemanget stängts av.

Två år efter tsunamin, när Mikaela går i sjuan, brakar allt ihop.
Hon mår dåligt, har mardrömmar och kan knappt äta eller dricka. Fastern och hennes man tar Mikaela till en barnpsykolog på Rädda Barnen, som lär henne vad hon ska göra när hon blir ledsen.

Saknaden blir inte mindre, men Mikaela förstår att det finns sätt att hantera den.

Jamaliah Rangkuti läser mejlet från sin släkting ännu en gång. Det är den 24 juli 2014 och nästan tio år har gått efter tsunamin. Släktingen skriver att han besökt en grannby och sett en tonårsflicka som är kusligt lik Lias försvunna dotter Raudhatul.

Byborna ska ha berättat att flickan är ett föräldralöst tsunamibarn från Meulaboh, som drev ut i havet och togs om hand av fiskare på den fattiga och avlägsna ön Banyak, flera mil ut från kusten. Där ska hon ha vuxit upp, med ett annat namn.

Hennes bror skickar med ett foto på flickan.

Lia stirrar in i skärmen på internetkaféet. Det hugger till i magen. Åren har gått, men visst liknar det hennes dotter.

Hon vill sätta sig på bussen och åka de 55 milen till Meulaboh på en gång, men biljetterna är dyra och familjen har inga sparade pengar. Några grannar ordnar en insamling och efter två dagar kommer hon och maken äntligen i väg.

Lias släkting tar dem till huset där flickan väntar. Så fort hon ser henne försvinner de sista tvivlen.
Lia är övertygad om att det är Raudhatul.

Det är svårt att samla sig när hjärtat bultar och huvudet sprängs av frågor. Lia har drömt om den här stunden i så många år och nu gråter hon. Hon gråter för att dotterns ansikte har förändrats. För åren som gått och för all tid som förlorats.
Flickans ben skakar.
Lia har inte fått röra sin dotter på tio år. Hon går fram och kramar henne hårt och länge.

Under dagarna som följer börjar flickan steg för steg att öppna sig. Hon berättar att det enda hon minns från tsunamin var att pappan satte henne och storebror på träskivan. När hon vaknade igen befann de sig båda på en avlägsen strand.

Öborna utgick ifrån att de var föräldralösa tsunamibarn och delade upp dem. Raudhatul fick bo hos en äldre kvinna och flyttade efter några år tillbaka till fastlandet med hennes släkt, medan Arif hamnade hos en tidigare soldat i gerillarörelsen GAM.

Lia känner åter hjärtat slå.

– Han överlevde vågen. Men jag har ingen aning om var han finns nu.

Indonesiska tidningar skriver om händelsen, som sedan sprids och blir en världsnyhet. När Lia blir intervjuad i tv håller hon upp ett foto på Arif framför kameran.

– Har någon sett min son?

En kvinna i staden Payakumbuh, nästan 100 mil därifrån, tycker sig känna igen pojken. Han är ett gatubarn, som hon brukar ge mat och filtar.

Hon visar den gänglige tonårspojken en bild från internet.
– Är det här din mamma?
– Ja.

Hon klickar fram en bild på Raudhatul.
– Är det här din syster?
– Ja.

När Lia får se en bild på honom tvivlar hon inte. Hon känner igen de busiga ögonen och ärret i pannan.
Familjen reser till Payakumbuh. Där möter de en gråtande 17-åring.
– Jag vill hem, mamma, säger han och trycker sig tätt intill Lia.

Det är den 18 augusti 2014.
3 521 dagar har gått sedan tsunamin.
Lia Rangkuti har äntligen hittat sina barn.

Story: Staffan Lindberg
Foto och tv: Urban Andersson
Animering och grafik: Paul Wallander, Lukas Hansson, Sofia Boström
Redaktörer: Titti Jersler, Martin Hedström
Tv-klipp: Angelica Karlsson
Arkivbilder: Urban Andersson, Krister Hansson, Mats Strand, Lotte Fernvall. Dennis Thern, Stig Hammarstedt, Stella Pictures, IBL Bildbyrå, AFP, AP, Getty Images, Reuters