Leva med en katastrof

Vi är vana vid att stora naturkatastrofer alltid drabbar någon annan. Inte Sverige.

Tsunamin var annorlunda.

Vågen vällde fram över havet utan att tänka på gränser eller skilja rik från fattig.

Sumatra, november 2014

Det lilla propellerplanet studsar under skyarna och vattendropparna rinner ner längs rutorna. Regnet har vräkt ner i dagar och vägarna har blockerats av jordskred.

Risfälten under oss har svämmat över av rödbrunt vatten. Människor små som prickar kämpar för att ta sig fram.

Naturens krafter är starka på Sumatra, nu som då.

Vi har rest tillbaka till katastrofens nollpunkt, för att få slutet på en historia. Ett slut som nästan är för otroligt för att vara sant.

ia Rangkutis familj har flyttat tillbaka till samma gränd som de bodde i före tsunamin. Det återuppbyggda huset har blivit trångt och det är svårare att försörja sig här.

Men de är tillsammans.

Utanför samlas grannarna för att få en skymt av oss långväga besökare. Miraklet i Meulaboh har väckt hopp, men alla orkar inte glädjas. En familj i gränden som förlorade två jämngamla barn i tsunamin klarade inte av att bo kvar utan flyttade.

Arif gungar fram och tillbaka på vardagsrumsgolvet, han har svårt att sitta still. Något har hänt med honom. Han har berättat att styvpappan på ön slog honom varje dag och att han som tioåring rymde till fastlandet. Misshandeln och de sex åren som tiggare och gatubarn har förändrat honom. Arif är inte som andra 17-åringar.

Lia säger att det gör ont att tänka på vad han måste ha varit med om.

– Men det är något vi får ta hand om. Jag ska sätta honom i skolan så att han lär sig att läsa.

Raudhatuls liv på ön var inte heller lätt. Hon säger att hon tvingades gå upp tidigt varje morgon för att samla snäckor på stranden. Men hon gick i skolan och blev inte misshandlad som Arif.

Nu är hon 14 år. Hon äter kakor och karameller, tuggar tuggummi och busar med Arif. Njuter av varje sekund med familjen, som om hon ville ta igen alla förlorade år.

– Jag kunde inte tro att mamma och pappa var döda, även om alla pratade om alla kroppar. När jag såg på andra barn som hade föräldrar så tänkte jag alltid att jag också har det, säger hon.

Ville du inte leta efter dem?
– Hela tiden. Men jag kunde inte. Jag var bara ett barn.

Hur var det att träffa din mamma igen?
– Jag kan inte förklara det. Jag bara visste att det var mamma. Mitt hjärta och min själ sa det till mig. Mamma. När vi kramades var det så fantastiskt.

Släktingar till den äldre kvinna som Raudhatul bodde med på ön har kommit hem till familjen två gånger. De säger att hon inte alls är Lias dotter och att hennes riktiga föräldrar dog redan före tsunamin.

Kvinnan på ön vill ha tillbaka sin adoptivdotter.

– Jag släpper aldrig min flicka igen, säger Lia.

Finns det skäl att betvivla familjens historia?
Går det att utesluta att en mammas längtan efter sina barn och en pojkes och flickas dröm om en familj kan bli så starka att det får dem att blunda för sanningen?

Bara ett DNA-test kan ge ett säkert svar.

Själv är Lia övertygad om att familjens historia inte är unik. Att många barn som skildes från mamma och pappa i vågen ännu inte har hittat hem.

sa Rosén har stängt in sorgen i en träkista mitt i vardagsrummet. Den står där, fylld med Amandas berättelser och favoritkläder och hårspännen och leksaker och gosedjur och en teckning där det står ”jag älskar dig, mamma”.

Åsa har aldrig vågat öppna den. Hon är livrädd för vad som skulle hända.

Linnea har blivit 19 år, har tagit studenten och reste i höst iväg som backpacker till Australien. Efter många år som sjukskriven arbetar Åsa halvtid på en förskola. Hon skilde sig från flickornas pappa kort efter tsunamin, men har hittat en ny sambo. Huset i Norrköping är renoverat i vackra ljusa färger.

Den nya psykologen har hjälpt henne. Förra vintern tog hon ut sin tjocka mapp där hon samlat artiklar om tsunamin, läste var och en och satte in dem i pärmen igen. Det var det läskigt och efteråt var hon stolt över sig själv.

Men träkistan står kvar på vardagsrumsgolvet.

Vi sitter i timmar, medan hon återger alla detaljer om vågen. Men när jag frågar om Amanda blir hon tyst. Åsa kan prata om tsunamin, men inte om sin döda dotter.

Hästtjejen Amanda, som pratade långsamt för att hon ville att alla ord skulle bli perfekta. Tänkaren, som älskade lego och valde sina kläder med så stor omsorg och redan på förskolan tvärsäkert kunde säga:

– De där strumporna passar inte till den här tröjan.

Graven ligger bara ett par kilometer bort, ändå går det långt mellan besöken. Åsa städar undan några höstlöv. Det är Linnea som har valt och ritat tvillingsysterns sten. Den är enkel, i granit, med en bild på en häst. Linnea har inte svårt för att tala om Amanda. Hon säger saker som “undrar vilka kompisar Amanda skulle ha haft?” och “Amanda var så smart, hon skulle ha gått natur på gymnasiet”.

– Jag vill också minnas Amanda, men jag törs inte. Jag tror att jag skulle kollapsa och inte klara av jobbet och fungera som mamma, säger Åsa.

Hon petar in ett värmeljus i lyktan. Vad tänker hon på när hon är här?

– Att jag inte vill känna. Jag liksom läser in platsen. Men jag ser den inte. Jag ser inte kyrkogården och jag ser inte Amandas grav.

Hon har drömt om Amanda tre gånger sedan tsunamin. De första två drömmarna var snarlika och handlade om att dottern försvann ur hennes grepp och att hon inte kunde få tag på henne. Den tredje gången var annorlunda.

Då fick hon ha Amanda i sitt knä. Dottern satt där, tätt intill henne, så länge drömmen varade.

När Åsa vaknade var hon alldeles varm.

Det är det närmaste hon har kommit sin döda dotter på tio år.

Det senaste året har något hänt, säger hennes pappa Tommy. Åsa har börjat skratta och tala om framtiden. Hon har bestämt sig: den 26 december ska bli dagen då hon gråter och sörjer Amanda.

– Kanske kastas jag tio år tillbaka i tiden, kanske rivs såren upp igen. Samtidigt vill jag kastas tillbaka i tiden, jag vill riva upp såren, säger Åsa.

Hon återvände till Khao Lak på den första årsdagen. Letade upp trädet vid stranden som räddade hennes och Linneas liv och spikade upp en skylt:
”Åsa och Linnea 26/12 2004”.

Trädet trängde ut spikarna. Men Åsa kom tillbaka och varje gång bankade hon in dem så långt det gick. Nu har hon inte varit där på flera år, men på annandag jul 2014 är hon tillbaka i Khao Lak. Linnea sluter upp från Australien och tillsammans ska de klättra upp i trädet och åka till templet där Amanda hittades, som Åsa aldrig tidigare besökt.

Träkistan står framför henne på vardagsrumsgolvet. Snart tänker hon öppna den, snart ska minnena och sorgen få skölja över henne så att hon kan börja leva igen.

igge Werkelin kom hem en sen augustinatt 2009 från BB efter att hans nya hustru Monika hade fött deras andra barn Towe. Han grät och grät, och kunde inte förstå varför.

Ända sedan han bestämde sig för att fortsätta leva däruppe i trädet timmen efter tsunamin hade han velat ha just det här. Fru och två barn.

Det tog flera dagar innan han insåg vad som hade hänt. Towe hade tagit den sista tomma platsen – och den nya familjen hade ersatt den gamla.

Huset utanför Visby är varmt och lite rörigt. Väggarna är täckta med fotografier, där gamla familjemedlemmar blandas med nya. Utsikten mot havet är makalös och barnens lekrum enormt.

Rynkorna i pannan har djupnat. Ansiktet bär spår av tårar men också av skratt.

– Jag lever ett bättre liv nu än före tsunamin, säger han. Det handlar inte om att min nya familj är bättre än min gamla. Det är jag som har blivit en bättre människa.

Han träffade Monika redan första året. Hon hade själv förlorat sin man kort före i en trafikolycka. Att båda vet vad det innebär att förlora någon är en styrka, enligt Pigge.

– Vi är medvetna om hur fort allt kan ta slut. Vi bråkar nästan aldrig. Då blir livet enklare.

Han tänker på sådant som Ulrika brukade säga, som att man måste jobba på sitt förhållande varje dag. Först när hon var död sjönk orden in. Nu ordnar Pigge och Monika barnvakt en helg i månaden för att göra roliga saker ihop.

– Innan trodde jag att jag hade all tid i världen. Nu vet jag att livet är här och nu.

Många blev berörda av Pigges kamp för att hitta sin döda familj och han mötte värme när han efteråt sa att han hoppades få bilda en ny. Ändå väckte det reaktioner när han träffade Monika redan första året.

– Folk sa: han tänker inte på sin döda familj, fast jag inte gjorde något annat. Många som inte har mist någon vill snäva in en, så att det ska synas att man är änka eller änkling, som i gamla Åsa Nisse-filmer eller i Hemsöborna. Men det finns inget regelverk för hur man sörjer.

Det fanns också dem som var ängsliga för att närma sig Pigge.

– De visste inte vad de skulle säga och var rädda för att göra fel. Kanske säga ”Ulrika” i stället för ”Monika”. Egentligen är det inte krångligt. Det räcker att säga att man inte kan förstå hur det är och fråga om man kan hjälpa till med något.

Efter tsunami såg Pigge till att göra saker han tyckte om. Som att åka motorcykel.

Ibland är döttrarna med och sjunger ”ja må han leva” vid sina döda bröders gravstenar. De första åren ärvde flickorna pojkarnas saker, nu har de gått om i ålder.

Den nya familjen lever sitt eget liv.

När Pigge var i Thailand i vintras lyssnade han på sin egen ljudbok om tsunamin. Han gick runt på stranden och bland templen, medan bilder och lukter kom tillbaka.

– Det kändes overkligt. Jag kunde inte förstå att mannen i boken var jag.

I år kommer han för första gången sedan tsunamin inte att befinna sig i Thailand på årsdagen. Familjen har bestämt sig – det blir Kanarieöarna i stället.

öre tsunamin hade Lhoknga 7 500 invånare. Bara 400 överlevde. Rayan Rizki är en av dem.

På det lilla kaféet mitt i byn samlas männen. De pratar om vågens kraft och hur vattnet kändes. Hur långt havet nådde och var kropparna låg. Skratten och gråten är alltid nära, det är samma historier år efter år.

I Indonesien finns inget stöd från samhället, som i Sverige. Men heller inga krav på att gå vidare. Ingen behöver vara ensam med sin sorg.

Rayan har blivit 19 år, går sista året på gymnasiet och tänker bli lastbilschaufför, som pappa. Ansiktet är runt och pojkaktigt och rösten så låg att orden ibland försvinner bakom regnets smatter mot plåttaket.

– Jag önskar att jag hade en mamma och pappa som kunde vägleda mig i livet, säger han och tar en klunk varm sötad mjölk.

Varje årsdag blir han ledsen. Och när det är mors och fars dag.

Vi går ner på stranden, där han brukade bada med mamma och pappa. Platsen är nästan obeskrivligt vacker, inbäddad bland berg och regnskog.

På söndagarna grillar Rayan fisk här till besökarna som kommer hit från Banda Aceh. På en dag tjänar han motsvarande 30 kronor. Tillsammans med den lilla pensionen från pappans jobb gör det att han klarar sig.

– Jag är glad för jobbet, men ibland blir jag avundsjuk när jag ser barn som kommer hit med sina föräldrar. Att de har en familj och inte jag, säger han.

Rayan är rädd för en ny tsunami. Han har trampat upp stigar och ser till att alltid veta närmaste väg upp på berget. Varje gång han hör ett brummande ljud stelnar han till och står kvar på helspänn tills det har tystnat.

Vi är framme vid hus 133 i Lhoknga, som staten har byggt åt honom. Rayan har aldrig flyttat in, det skulle kännas för ensamt. I stället sover han hos en farbror i grannbyn. Bara ett tiotal meter bort syns resterna av ett annat hus. De röda kakelplattorna, som markerar golvet, och några uppstickande armeringsjärn är allt som återstår.

Det var här Rayan bodde med sin familj före tsunamin. Här stod de i en ring och höll om varandra när vågen kom.

Rayan har ingen grav att gå till. Det gör inte så mycket, det är minnena som betyder något.

– Jag tänker på mammas mat och hur vi brukade sitta och småprata runt bordet. Det är så jag har överlevt.

Fortfarande kan han komma han ihåg pappans lukt och mammans ljusa röst.
Men allt bleknar.

Rayan hade så gärna velat ha kvar något föremål. Ett smycke eller en tröja. Ett enda fotografi.
Men allt spolades bort, ner till de röda kakelplattorna, som är Rayans enda länk till sitt förflutna.

Varför just han överlevde kommer han aldrig att förstå.

ångt senare fick Emelie Ohlsson och hennes familj veta att det döda barnet de hade sett på stranden i Khao Lak antagligen var hennes nioåriga lillasyster Paulina. Emelie hade tyckt att barnet såg ut som en pojke, men Paulinas gröna kjol hade spolats av och ansiktet och håret var dolt bakom sand och lera.

Enligt obducenten hade flickan varit död en lång stund när Emelie och Marie såg henne.

– Kanske var det meningen att vi inte skulle hitta henne just då. Det hade varit mer än vi klarat av, säger hon.

Vi möter Emelie på hennes nya kontor mitt i Linköping. Hon är 27 år och en av Sveriges mest efterfrågade bröllopsfotografer och utbildare i foto, med flera framgångsrika bloggare som elever.

– Jag har lyckats tack vare tsunamin, säger hon.

I juni 2005 startade Emelie bloggen ”En storasysters kamp efter flodvågskatastrofen”. Hon kände ingen i sin egen ålder som överlevt tsunamin. Nu kunde hon sätta ord på sådant som hon inte kunde prata om hemma.
Bloggen var en frizon.
Hon fick många läsare, men alla kommentarer var inte snälla. Någon skrev: ”kan du inte bara släppa det här…”.

Emelie gick över till att fotografera i stället. Att ta bilder var inte bara roligt, det fungerade som terapi också. När hon gick in i en dålig period år 2007 kom hon ihåg hur hon hängde i palmen efter vågen – och löftet som hon då gav sig själv.

Ta vara på livet. Följ dina drömmar.

Hon spolade ner tabletterna som hon fått av psykiatern i toaletten och sa upp sig från jobbet på Ica. I stället gick hon en fotokurs, startade en bildblogg och registrerade ett företag. Emelie hade hittat sitt kall i livet.

Skrattet har kommit tillbaka, som före tsunamin. Men hon är lugnare och skulle aldrig klaga över småsaker. Att ha överlevt flodvågen är en styrka.

– Man behöver inte alltid vara ett offer. Jag är modig och driven genom tsunamin. Den har gjort att jag skiter i vad andra tycker och vågar ta för mig, säger hon.

Emelie brukar sällan berätta att den thailändska tatueringen över högerarmen betyder ”Paulina”. Men när något är jobbigt för hon vänsterhanden över den, tänker på sin lillasyster och säger till sig själv: ”skärp dig”.

Hon minns hur Paulina retade henne till vansinne, när hon stod och bankade på dörren när Emelie hade någon pojkvän hemma. Och hon minns lillasysterns upptåg och hur varm och kärleksfull hon var. Paulina är med henne hela tiden.

Emelie visar en Youtube-film som en turist har tagit, där man ser hur vattnet försvinner i Khao Lak. Paulina skymtar bland stenarna, i sin gröna kjol. Filmen är nästan outhärdlig. Speakerrösten är först skämtsam, för att sedan bli mer orolig och till sist fyllas av panik.

Någonstans hörs Emelies egen röst.
Paulina, kom!

Emelie får gåshud, men hon väjer inte med blicken. Hon har bearbetat det här. Befinner sig på andra sidan och utstrålar styrka.

Den sista kvällen i Khao Lak hade Emelie och Paulina suttit uppe själva till sent. De hade pratat om livet och Emelie hade berättat om en krönika av journalisten Linda Skugge som hon funderat på. Den handlade om att ett barn inte väljer sina föräldrar.

Hon sa till Paulina:
– Du måste alltid säga vad du känner. Kan du lova mig det?

Paulina nickade tyst.

Vinden blåste, och de gick över till att prata om naturen. Hur den styr över allt.

– Paulina lyssnade och funderade. Det kändes bra att vi fick den här stunden. Jag tror att hon förstod att jag älskade henne.

ui Wanisa Ketho är som uppslukad. Vi går in på dykcenter efter dykcenter i Khao Lak. Någon säger sig veta att hon jobbade i turistorten fram till i fjol, för att sedan bara försvinna. Inte ens amerikanen Reid, som lärde henne dykning, vet vart.

– Vi har förlorat kontakten, tyvärr, säger han.

Till sist får vi ett tips om att hon ska ha begett sig till ön Koh Kho Khao, tre mil norr om Khao Lak.

Vid öns enda dykcenter möter vi henne.

En hund dåsar i skuggan under ett bord. Några thailändska tanter spelar kort under ett solskydd av bambu. Långt bort mot de gröna bergen anar man Khao Laks vita strand.

– Jag har så många dåliga minnen därifrån och ville börja om på en lugnare plats, säger Nui, i dag 34 år.

Hon berättar att Khao Lak har förändrats.

– Det är bara pengarna som räknas. De västerländska besökarna kräver allt, men vill betala så lite som möjligt. Om dykutflykten är en halvtimme försenad klagar de.

– Här är tempot ett annat. Och gästerna ler.

Koh Kho Khao är en enkel plats, fjärran från Phukets barer och Khao Laks lyx. En plats där stranden och havet är allt som finns och allt man behöver. Resemagasinen skulle kalla ön för ett oupptäckt paradis.

För tillfället kan Nui inte dyka, utan arbetar med att laga traditionell thailändsk mat på den lilla restaurangen “Lazy House”, intill dykcentret.

Minnena från vågen försvinner aldrig. Skuldkänslorna. De skadade som skrek efter hjälp och bilen som bara körde vidare. Nätterna under bar himmel och dagarna utan mat.

Samtidigt har tsunamin förändrat föräldralösa Nui. Hon har slutat att vara rädd. Visst kan hon ännu oroa sig för att turisterna ska sluta komma och att hon ska bli fattig igen. Men känslan är så stark. Den som har överlevt tsunamin klarar vad som helst i livet.

Dykbåten har återvänt och en lång, blond man, kommer in på restaurangen. Det är svenske Björn, 47.

I våras kom han till Koh Koh Khao. Han började dyka med Nui och stannade kvar, vecka efter vecka. Till sist hade hon lärt honom så mycket att han själv kunde börja arbeta som dykledare.

Samtidigt slog kärleken till.

Björn stannade kvar och tillsammans har de byggt upp den lilla strandrestaurangen. De hoppas kunna fortsätta att utveckla turismen på Koh Koh Khao på ett varsamt sätt. Någon gång nästa år blir de föräldrar. Det är därför Nui inte kan dyka just nu.

– Björn är världens snällaste man och jag vet att han kommer att bli en bra pappa, säger Nui och ler.

Solen är på väg att gå ner. Vågorna slår mot stranden, annars är det tyst, som i undervattensvärlden.

Nui Wanisa Ketho har för första gången i sitt liv hittat hem.

ikaela Johansson Salonen låser upp ytterdörren till lägenheten i det stora röda huset i Upplands Väsby.

Familjens bostad har varit uthyrd sedan tsunamin och Mikaela har hela tiden vetat att hon en dag ville flytta tillbaka. Fast innan 21-åringen lämnade fasterns familj ville hon göra lägenheten till sin.

Hon renoverade köket, badrummet och sovrummen. Bytte den lila flickrumstapeten som pappa klistrat upp mot ljusa färger.

Nu bor hon här tillsammans med bästa kompisen Mimmi.

– Jag trivs jättebra, säger hon.

När hon står i köket och hackar lök kan hon minnas hur mamma brukade stå där, med håret uppsatt på samma sätt. När hon läser i sängen tänker hon att pappa brukade läsa sagor för henne där.

Att ha föräldrarna nära är en styrka.

Mikaela har velat vänta med att träffa oss tills det bara återstår några dagar till jul. Hon läser till ämneslärare i spanska och geografi och tentorna och uppsatserna går före allt annat. Hon tycker fortfarande om att plugga.

– Jag läser hellre en text en gång för mycket. Jag vill ha kontroll och inte hamna i situationer som jag inte kan påverka, som under tsunamin. Om något händer vill jag alltid vara förberedd.

Mamma Mia var städerska och pappa Lasse var målare. De uppmuntrade alltid Mikaela att vara duktig i skolan.

– Jag vet att de skulle vara stolta över att jag läser på universitet.

Lägenheten är full med kuddar och textilier och i vardagsrummet står en glittrande julgran med paket under. Mikaela har varit med om det värsta ett barn kan råka ut för och ändå har det gått bra.

– Jag har gjort det bästa av livet. Jag är envis och kämpar och ger aldrig upp, säger hon.

Att ha åkt tillbaka till Khao Lak, där Mia och Lasse dog, är en styrka.

– Jag har vågat möta min rädsla. Då kan jag göra vad jag vill i livet, säger hon.

Mikaela berättar sin historia för att hon hoppas att den ska kunna hjälpa andra.

Nästa vinter ska Mikaela och rumskompisen Mimmi resa till Västindien och de har redan börjat planera.

Deras röster och skratt tränger genom ytterdörren och hörs långt ner i trapphuset.
De har så mycket att tala om.

Att vinna tillbaka livet är att besegra vågen.

//LUKAS KARTA//

Story: Staffan Lindberg
Foto och tv: Urban Andersson
Animering och grafik: Paul Wallander, Lukas Hansson, Sofia Boström
Redaktörer: Titti Jersler, Martin Hedström
Tv-klipp: Angelica Karlsson
Arkivbilder: Urban Andersson, Krister Hansson, Mats Strand, Lotte Fernvall. Dennis Thern, Stig Hammarstedt, Stella Pictures, IBL Bildbyrå, AFP, AP, Getty Images, Reuters