Tsunamins förstörande kraft är mer än tusen gånger större än atombomben över Hiroshima.

Ett tåg på Sri Lanka kastas av rälsen och 1 700 passagerare dör.

Å

sa Rosén tumlar runt, fången i en overklig vattenvärld. Tiden försvinner. Hon sugs fram och tillbaka, upp och ner. Allt flyter, allt hon greppar efter ger vika.

Till slut lyckas hon klamra sig fast vid en palm. Hon ser människor spolas ut mot havet. Många är barn.

Var är hennes flickor?

Havet är så lugnt nu. Läskigt tyst. Hon ser inte en levande människa.

Tankarna far genom huvudet. Noaks ark. Syndafloden. Är hon den sista människan på jorden, dömd att ensam leva vidare? Eller handlar det om något annat? Ett gigantiskt terrordåd?

Något kommer flytande på en planka. En flicka, rödlätt och i nioårsåldern. Kan det vara Linnea?

Hon vinkar och skriker. Flickan vinkar tillbaka. Det är hon!

På en sekund blir Åsa mamma igen. En mamma med tunnelseende. En mamma med förmaningar.

– Sitt kvar på plankan! Simma inte…

Men Linnea har redan hoppat i och är på väg till ett annat träd, lite närmre. Hon lyckas klättra upp i lianerna. Åsa släpper sin palm och simmar dit. Tillsammans tar de sig ännu högre upp i stammen.

Åsa får loss en tygbit som fastnat i en gren och lägger ett tryckförband över Linneas skadade fot och en handduk, för att skydda dottern mot solen. Hon lägger sig med ena foten tryckt mot en gren och Linnea över sig med ryggen mot magen. Kramar dottern hårt.

Var är Amanda?

Åsa ser ännu en våg rulla in.

Nu dör vi, tänker hon.

---

V

ågen närmar sig Emelie Ohlsson, full med stolar och bord och bråte. Sekunden innan flyger en stor glassbox mot henne.

Hon får en smäll, men förlorar inte medvetandet.

I stället sveps hon bort av vattnet. Trycks ner i något hårt gång på gång, som om hon var instängd i en torktumlare.

Ögonen är slutna och trycket mot huvudet ökar. Hon får ingen luft. Emelie är på väg att drunkna men känner ingen panik. I stället tänker hon på sin klass på teaterlinjen på Sturegymnasiet i Halmstad, på hur de kommer att få klara sig utan henne…

En tryckrörelse lyfter henne till ytan och förhindrar tanken från att bli den sista. Ett halvt andetag, sedan rycks hon ner igen. Emelie försöker simma, men vet inte vad som är upp och ner. Nu ökar trycket mot huvudet igen.

Till sist når hon ytan. Hon sugs runt, runt i en våldsam karusell.

Tankarna går till familjen, som sparat så länge till drömsemestern. På femåriga lillasystern Micaela. Hon kommer inte att klara det här. Alla kommer att dö. Varifrån kommer allt vatten? Det kan inte komma från havet. Kanske är det en jättelik vattentank som exploderat.

En liten thailändsk pojke hänger i ett träd. Emelie visar med armarna: håll fast dig!

Resväskor flyter förbi. Solstolar, träd, människor. Allt sugs ut mot havet. Nu känner Emelie strömmen också. Nej, hon vill inte dit!

Hon försöker greppa efter något. En trädstam. Hon missar. En till. Hon missar igen.

Till sist får hon tag i ett palmblad.
Hon klänger sig fast med armar och ben, medan vattnet forsar.

Om jag överlever det här ska jag alltid se till att ta vara på livet, tänker hon. Då ska jag alltid följa mina drömmar.

Hon vänder blicken från havet och in mot land. Något kommer farande mot henne med hög fart. En till glassbox, likadan som den som höll på att döda henne nyss.

Det är inte möjligt.
Inte den jävla glassboxen igen.
Den missar precis.

J

amaliah ”Lia” Rangkuti, 32, har flutit runt i cirklar i över en halvtimme, medan kroppen domnat bort. Till sist sköljs hon upp på taket till ett flera våningar högt hus i staden Meulaboh på Sumatra.

Mödosamt kryper hon upp på plåten, till hon nått högsta punkt och vågar vända sig om.

Allt land har blivit vatten. Motorcyklar och bilar flyter fram. Knäckta palmer och hus. Döda kor och döda människor, i en tjock svart sörja.

Lia ser ut över sin hemstad och känner ingen tvekan.
Det här är jordens undergång.

Familjen hade planerat att åka på utflykt till några släktingar den dagen, och Lia hade gått upp tidigt för att hinna tvätta kläderna. Hennes liv kretsade sedan flera år kring maken Septi, sönerna Zahrie, 8, och Arif, 7, och dottern Raudhatul, 4.

När marken började skaka väckte hon barnen och maken och fick ut dem i gränden. En gasledning började brinna på volleybollplanen mittemot, Lia kände lukten och trodde i flera minuter att allt skulle explodera, tills allt stillnade.

Septi rullade ut motorcykeln, lyfte upp de tre barnen och satte sig själv längst fram, medan Lia hoppade på där bak. De körde fram i den gropiga gränden och ut på gatan som leder bort från havet och upp mot bergen, med ropen bakom sig.

Trafiken tjocknade. Septi tutade och sicksackade sig fram.

Någon kilometer hemifrån hade gatan korkat igen.

Vattnet sköljde in över däcken och steg hastigt. Det mullrade, som från en orkan. Lias man drog fram en kraftig träskiva, som flöt omkring. Han lyfte upp de minsta barnen Arif och Raudhatul och höll i dem tills en våg kom och slet isär familjen.

Lia vänder sig om. Några överlevare håller sig fast på andra sidan taket. Hon känner igen ett av barnen. Det är Zahrie, hennes äldste son. Vattnet forsar runt åttaåringens ben och han ser vettskrämd ut. Lia tar sig över till hans sida.

Först vid femtiden på eftermiddagen har vattnet sjunkit undan tillräckligt, för att de ska kunna ta sig ner för en trappa och ut på gatan.

Lia tar sonen i handen och börjar vada genom det sjunkande vattnet och rasmassorna, mot en högre plats. På taket till en affär hittar hon sin man Septi, naken och täckt av blodiga sår.

Maken svarar inte. Ögonen är tomma och kroppen huttrar av kylan.

Jorden fortsätter att skaka och efter varje efterskalv hörs de panikartade ropen:
– Vattnet kommer!

Men det gör det inte längre, havet verkar ha dragit sig tillbaka.

Sent på kvällen når de till en samlingsplats för överlevare uppe i bergen. Adrenalinet sjunker tillbaka och lämnar plats för ångesten.
Var är Arif och Raudhatul?

---

E

lvaåriga Mikaela Johansson Salonen kastas fram och tillbaka och upp och ner i vattenmassorna.

Hon tänker ut en plan för hur hon ska kunna överleva: undvik att fastna i bråte. Se till att inte spolas in i hus, som kan falla samman. Krocka inte med kylskåp. Andas så fort du får chansen.

En kille dyker upp framför henne.

– Where are you from? frågar hon.
– Sweden, svarar han.

Vad skönt, tänker Mikaela. Hon ska just fråga vad han heter. Då dras han plötsligt ner under ytan.

Hon förstår att något stort och hemskt har hänt.

Hela tiden undrar hon var föräldrarna är. Särskilt mamma. Det är konstigt, Mikaela stod intill henne när vågen kom och hon kan inte förstå varför hon inte dyker upp bredvid henne nu.

Till sist fastnar hon i något som liknar en buske, men är ett durianträd. En thailändsk kille vadar fram i vattnet och lyfter ner henne.

Hon får bo hos en bonde som heter Tawan, tillsammans med tre andra utlänningar. Mikaela har ett stort jack i pannan och benen är täckta av sår. Tawan ger henne ris och vatten, men allt kommer upp igen.

Alla vägar härifrån är blockerad av bråte. Hon känner sig ensammast i hela världen.

N

edanför Emelie Ohlssons palm har det börjat bildas högar med skräp. Hon kliver ner i vad som liknar ett träsk. Jorden är lerig, dränkt av vatten och det luktar ruttet.

Emelie har alltid tänkt på sig själv som en känslostark person. Nu känner hon ingenting. En grön orm simmar förbi och får henne att rysa till. Annars är hon nollställd.

Hon hör någon ropa på svenska, en bit bort. Det är en kvinna med blodigt ansikte och kutig gång.

Marie ser förvirrat på Emelie.

Mullret från havet kommer tillbaka. Hon och mamman klättrar upp i ett annat träd. Ska det inte räcka nu?

Emelie kramar stammen med båda armarna. Trädet är fullt med pissmyror och hon kan inte slå bort dem utan att falla. De kryper in i öronen, ögonen och näsan. Överallt.

Det är tortyr.

Vågen passerar under dem, de går ner och Emelie svimmar.

---

N

ui Wanisa Ketho springer så fort hon kan. Hon är övertygad om att det här är slutet. Minnen från hennes gamla liv kommer tillbaka. Sådant som de svenska dykgästerna inte känner till.

Sådant som nästan ingen vet.

Nui har aldrig haft någon mamma eller pappa. Fram till hon var fem år bodde hon på ett barnhem i provinsen Phetchabun i norra Thailand. Efter det fick hon flytta hem till ett äldre par, som dog när hon var 13 år. Nui var helt själv i världen, utan en aning om vart hon skulle ta vägen.

Hon fick jobb som servitris på olika restauranger. Följde pengarna, från Bangkok till Chiang Mai till Phuket.

Restaurangägaren på Patong Beach lärde henne några enkla fraser:
Yes
Thank you
Good buy

Phuket är en plats där jordens rika möter de allra fattigaste. En kväll kom det en äldre amerikan till restaurangen. Han presenterade sig som Reid, började fråga om hennes liv och lyssnade noga.

– Om du vill så ska jag hjälpa dig härifrån, sa han efteråt.
– Jag ska lära dig att dyka.

Nui var 18 år och hade knappt gått i skola. Men amerikanen menade allvar. Han tänkte utbilda henne till dykinstruktör.

I flera månader slet hon. Översatte dykböckerna ord för ord. Försökte lära sig alla termer och moment. Efter ett halvår var Nui certifierad dykledare. Och hon älskade undervattensvärlden. Inte så mycket för fiskarnas färger eller korallerna som för tystnaden.

Nui började arbeta på ett dykcenter i Phuket, mot mat och fickpengar. I november 2004 kom den stora chansen. Ett jobb längre norrut, i den växande turistorten Khao Lak. Hon skulle tjäna motsvarande 6 000 kronor i månaden. Livet öppnade upp sig. Aldrig tidigare hade hon varit så stolt.

Nui springer så fort hon kan från vågen. Hon lyckas häva sig upp på en pick up-bil, som rullar fram medan vattnet stänker upp på flaket.

Folk hänger sig fast på utsidan och faller ner igen i vattnet. Nui hör deras rop på hjälp. Hon vill hoppa av, men hon är skräckslagen och tänker att hon måste rädda sig själv.

Bilen stannar långt upp i djungeln. De utländska turisterna sitter utspridda i små grupper.

Nui drar sig undan. Hon söker skydd under ett träd och stannar där hela natten.
Ensam och livrädd.

---

V

ågen passerar under Åsa Rosén och Linnea. Vattnet börjar rinna undan och snart är de fem meter upp i luften. Hon ser sin chans, tar sin nioåriga dotter på ryggen, klättrar ner och börjar gå. Upp mot landsvägen som löper parallellt med stranden. Där måste det finnas hjälp.

De går förbi människor i förvridna ställningar. Döda turister i badbyxor och bikini.

– De måste vara trötta efter att ha simmat, säger Linnea.

Åsa vet inte vad hon ska svara.

Uppe på vägen råder kaos. Några dykinstruktörer ger första hjälpen. Andra tar upp namnlistor.

Vem är du här med? Vem saknar du?

De närmaste dygnen ska Åsa höra de två frågorna upprepas så många gånger. De hamnar på en pick up som letar sig uppåt längs en stenig väg.

Grupper av överlevare sitter utspridda bland betongsäckar och plankhögar vid ett halvfärdigt bungalowhotell i bergen.
Blickarna är tomma. Det luktar från de öppna såren.

Några thailändska kvinnor delar ut risbollar. En tysk läkare går uppskruvat runt.
– Barnen måste dricka! Barnen måste dricka!

Åsa tar emot en cigarett fast hon inte annars röker. Någon ber henne att hålla utkik ner mot havet. Trots att de befinner sig uppe på ett berg har rädslan inte släppt.

Efter en stund kommer en svensk kvinna fram till Åsa.
– Vi har träffat en man som är svårt skadad, men lever, säger hon.

Varför skulle det vara min man? tänker hon.

– Han har en fru som heter Åsa och två döttrar som heter Amanda och Linnea…
– Det är jag som är Åsa… var Amanda där?
– Nej, tyvärr.

Linnea har hittills inte sagt så mycket, utan mest verkat orolig för att fröken ska bli arg över att hennes skolböcker är borta.
Nu ser Åsa hur dottern böjer sig fram – och skriker.

R

ayan Rizki ser ett svagt ljus leta sig ner. Huvudet når knappt över ytan. Han försöker vrida det, men allt är spärrat av grenar och bråte.

Han får upp en hand, och sedan en till, och börjar han bryta av grenarna. Det är mödosamt för en nioårig pojke.

Till sist har han lyckats skapa ett hål som han kan dra sig upp igenom. Rayan befinner sig på något som måste ha varit ett risfält, men nu är fullt med bortspolade träd och skräp. En bit bort ligger en fiskebåt upp och ner.

Enstaka överlevare kryper runt i leran. Rayan hör dem snyfta och be till gud. Han för handen över huvudet och ser hur den färgas röd av blod. Varför gör det inte ont?

Några risbönder bär Rayan till ett hus, lägger honom på en matta och virar ett bandage runt huvudet. Sedan förs han till en samlingsplats för överlevare. En man ställer frågor och räcker fram några vita tabletter, som Rayan sväljer.

Nästa dag kommer en av hans äldre kusiner till platsen. Han berättar att vågen har fört Rayan långt ifrån hembyn Lhoknga, till en plats inåt landet.

Kusinen kör honom på sin moped till huvudstaden Banda Aceh. Hamnen och den lägre delen av staden är helt förstörda. Men kvarteren där Rayans moster bor, ovanför centrum, har klarat sig. Han får en madrass att sova på i köket och ligger där, ensam med tårarna och frågan som ingen vill svara på.

---

Tidslinje över tsunamin

---

Story: Staffan Lindberg
Foto och tv: Urban Andersson
Animering och grafik: Paul Wallander, Lukas Hansson, Sofia Boström
Redaktörer: Titti Jersler, Martin Hedström
Tv-klipp: Angelica Karlsson
Arkivbilder: Urban Andersson, Krister Hansson, Mats Strand, Lotte Fernvall. Dennis Thern, Stig Hammarstedt, Stella Pictures, IBL Bildbyrå, AFP, AP, Getty Images, Reuters