Var är mina barn?

Människor drunknade, slogs ihjäl mot bråten eller dog av att ha svalt för mycket vatten.

Barn och kvinnor drabbades värre än männen, i kampen mot tsunamin.

ör en timme sedan var 43-årige Stig ”Pigge” Werkelin från Gotland en lycklig tvåbarnspappa på semester. Nu ser han ut över de mörka vattenmassorna som har förstört familjens hotell.

De andra kan inte ha klarat sig, tänker han. Det finns inte en chans.

Hustrun Ulrika, som var så full av liv och som förändrat honom mer än någon annan människa.
Femårige sonen Charlie, som alltid gick sina egna vägar och hade kramar till alla.
Fyraårige Max, som visade i ögonen när han hade bus på gång.

De är döda.

Familjen hade kommit till Khao Lak samma morgon, efter att ha åkt nattaxi från Hua Hin på östkusten. Pojkarna kastade sig lyckliga i den glittrande blå poolen på nybyggda Royal Orchid Resort, intill stranden.

När varningsropen kom sökte familjen skydd på hotellets övervåning. Men Pigge anade att vågen var högre än så. Han klättrade upp på taket och skulle just dra upp sönerna och hustrun när vågen kom.

Huset under honom, där familjen fanns, krossades av vattenmassorna. Själv lyckades han rädda sig i ett bräckligt barrträd.

Pigge vill inte fortsätta att leva utan sin familj.

Han bestämmer sig för att släppa taget om trädet så att havet kan ta honom också.

Bråkdelen av en sekund innan han ska falla hör han en röst. Det är en norrman, som klamrar sig fast i samma träd, som skriker:
”Vi må kjempe!”

Pigge slår undan tanken. Han ska inte dö, han ska fortsätta leva.

Hjärnan börjar tänka rationellt igen. Den sista vågen är mindre än de tidigare och Pigge tänker att det måste vara över nu. Han knyter ihop några handdukar till ett rep och firar sig ner. Där hittar han två udda skor, som han sätter på sig för att kunna gå genom leran.

Eftermiddagssolen bränner. Pigge ser hur den två våningar höga bungalowen de checkade in i några timmar tidigare är helt utplånad efter katastrofen.

Sedan ser han ut mot havet. Det är alldeles stilla.

Pigge tar sig in i ett hus, hittar en tom ryggsäck och fyller den med allt han kommer över: våtservetter, coca-cola, fanta och whisky. Sedan återvänder han till de andra överlevarna från trädet. De klunkar i sig vattnet och läsken och använder spriten till att göra rent sina sår.

Gruppen hittar en Toyotabuss, som kör dem till en liten restaurang i bergen. De thailändska ägarna bär fram mat.

– Jag var här med min fru Ulrika och mina söner Max och Charlie. De är döda, säger Pigge.

De andra rättar honom. Han ska tala om dem som ”saknade”. Det är viktigt.
Men Pigge är säker.

Han får såren tvättade på ett sjukhus i Phang Nga. Efteråt vill han ringa sin bror Bobbo, som också är i Thailand. Han frågar en svensk kvinna ur gruppen han tidigare hjälpt, men hon vill varken låna ut mobiltelefon eller pengar.

Förtvivlad går han ut på gatan, där han stöter ihop med en ung thailändsk kvinna. Hon lånar honom genast sin mobiltelefon och pengar, medan hennes kompis hämtar mat.

Dagen därpå är Pigge tillbaka i Khao Lak. Han vill hitta sin fru och sina barn, det är det enda som betyder något. Efter några timmar är han framme vid platsen där familjens hotell låg. Överallt ser han döda människor, som täckts över.

Pigge lyfter på duk efter duk. Men området är enormt och han tänker att han inte kommer att klara det själv. Kraften försvinner.

Ögonen stannar på en kropp, som ser ut att ha drivit in från havet och fastnat mot ett träd.

Han för försiktigt undan duken.

Det är Ulrika.

sa Rosén bryter sig in i en ofärdig bungalow den första kvällen, lägger Linnea i sängen och kryper själv tätt intill. Det blir en natt utan sömn. Fötterna värker efter att ha gått genom den steniga terrängen utan skor. Folk hostar och kräks och myggorna är överallt.

Nästa dag kommer några militärlastbilar längs djungelvägen.

– Det här är sista chansen att ta sig från Khao Lak, ropar en man.

Mannen pekar på Linnea.
– Din dotter behöver vård. Nu.

De kommer till ett tempel som familjen tidigare besökt för att hälsa på munkar och titta på djur. Här finns ingen vård.

Åsa och Linnea sätter sig i stället in i en buss, som skickats ut av hotellkedjan Marriott för att evakuera drabbade. De hamnar på kedjans lyxhotell vid flygplatsen i Phuket och får nyckeln till ett eget rum. Duschar bort saltvattnet och kastar sig över de framdukade wienerbröden. Det är som att lämna helvetet och kliva in i paradiset.

Någon ger Åsa en telefon och hon slår numret till sin lillebror.
– Mats, så här är det…

Hon berättar, medan tårarna rinner.

Åsa söker efter Amanda på sjukhusen och hotellen, där de ensamma barnen samlas. Hon tar sig till det provisoriska svenska konsulatet, som inrättats på hotellet Pearl Village, där allt mest bara är kaos med ändlösa namnlistor som ändå inte stämmer och UD-anställda som säger att de inte kan hjälpa till.

Hennes nioåriga flicka finns ingenstans.

Pappa Tommy kommer ner för att hjälpa till. Bilden sprids. Snart finns fotografiet på Amanda uppsatt på pelare utanför sjukhus i hela Thailand.

– Hon är ju så blyg. Hon kanske sitter någonstans och inte vågar säga vad hon heter, säger Linnea.

På ett sjukhus finner Åsa äntligen sin man. Han är svårt skadad, men lever. Åsa tycker att han tittar på henne som om hon vore en ängel.

Efter några dagar har de sökt överallt. Åsa vill inte hem. Men Tommy försöker övertala henne och säger:
– Vi åker till flygplatsen, så får du känna efter där.

Sedan säger han:
– Vi flyger till Bangkok, så får du känna efter där.

Utan att hon själv vet hur det gick till kliver hon ut på Arlanda. Där väntar präster och psykologer.
– Hur är det, Åsa? Kan vi hjälpa dig?

Hon blir förbannad. Det var därnere hon hade behövt dem, inte här.

ia Rangkuti lämnar sin svårt skadade man i bergen tidigt på morgonen för att gå ner mot havet och leta efter sina barn.

Det är som att kliva ner i helvetet.
Fåglarna har slutat sjunga.

Ensamma människor går runt som spöken, de sista levande i en värld av döda.

Överallt ligger kroppar. Avslitna huvuden, fötter och händer.

Lia tvingar sig själv att inte se, att inte ha något annat än bilden av sina barn i huvudet. Arif, med sin busiga blick. Raudhatul, med sitt glada skratt. De lever och finns någonstans.

Vägarna har rasat och staden Meulaboh är avskuren från världen. Några frivilliga börjar kasta ner de döda i gropar. Det är inte tal om att hitta anhöriga, inte tal om begravningar. Döden är grym och utan värdighet.

En kväll säger Lias man:
– Vi har inga pengar. Vi måste ge oss av, till mina släktingar i staden Medan.

Lia protesterar. Medan ligger långt bort och när de väl har gett sig av kommer de inte ha råd att återvända.

Men veckorna går och både maken och den äldste sonen behöver vård och till sist har Lia inte något val. Det gör ont i hela kroppen när hon lämnar Arif och Raudhatul bakom sig.

melie Ohlsson vaknar och upptäcker hon att hon har ett köttsår på kanske tio gånger fem centimeter i vänsterbenet. Det blöder kraftigt.

Hon för in handen i såret och svimmar igen. Vaknar och kräks.

Tio meter framför henne ligger ett livlöst barn i tioårsåldern med ansiktet ner i leran. Varken hon eller Marie har upptäckt barnet förrän nu.

Är det Paulina?

– Emelie, kan du gå fram? frågar hennes mamma.

Emelie tittar hastigt på det spinkiga barnet i det gråaktiga linnet. Håret och delar av kroppen är täckta av sand. Nej, det är inte Paulina. Det är en pojke.

En thailändare ropar att de måste springa. De lyckas ta sig upp till en stig, där de får skjuts på moped till hotellet Andaburi resort. Där ligger Emelies lillasyster Micaela på en madrass. Ansiktet är sönderslaget, hon har varit medvetslös i fyrtiofem minuter, men femåringen lever. Emelie vågar knappt tro att det är sant.

Bilen kör norrut, med Emelie på flaket. De första sjukhusen är överfulla, men till slut hittar de ett i Phang Nga. Marie och Micaela kommer efter. Av en slump kommer också hennes styvpappa dit. Micke bärs in på bår, svårt skadad.

Emelie läggs på ett bord i receptionen för att bli undersökt. Flera revben är brutna och man söver henne för att operera bort pinnar och skräp ur såret.

Sjukhuset är fullt av thailändska volontärer. De klappar Emelie på kinden och flätar Micaelas hår. Vänligheten berör henne starkt. Hon ser sig själv i spegeln, ansiktet är så svullet att det knappt går att känna igen. Skrattar till.

Sedan kommer allvaret.
Var är Paulina?

Emelies mamma fortsätter att fråga om barnet på stranden.
– Är du säker på att det var en pojke?

Emelie svarar att hon är det.

En dag kommer en kvinna in på sjukhuset, vänder sig till föräldrarna och säger:
– Det finns en ljushårig flicka på ett sjukhus längre norrut. Hon heter Paulina och har en storasyster som heter Emelie.

Bara några timmar senare kastas familjen ner i avgrunden igen, flickan är finska.

De förflyttas till ett stort sjukhus i Phuket. Den 2 januari kommer några svenskar från Räddningsverkets insatsstyrka och säger:
– Ni ska flyga till Sverige i kväll.

Emelies mamma är hysterisk:

Själv vill Emelie härifrån. Kanske är hon egoistisk, men hon vill bort från kaoset, hem till sin egen värld. På kvällen sitter hela familjen på ambulansflyget.

ui Wanisa Ketho lever i tre dagar utan mat i djungeln, livrädd för en ny våg. Först när hon vågar sig ner till Khao Lak förstår hon vidden av katastrofen. Var femte meter ligger det en död kropp.

Hon vänder hela tiden bort huvudet.

Vad har hänt med hennes gäster? Svenskarna, som hon lärt sig att tycka om?

Dykcentret har spolats bort. Utrustningen som hon köpt för egna pengar. Certifikatet, som hon kämpat så hårt för. Dykkartorna. Allt.

Tanken på hur hon flydde genom skriken håller henne vaken om nätterna. På dagarna irrar hon runt utan mål.

ioårige Rayan Rizki gråter dag och natt. Han försöker be till gud, som föräldrarna har lärt honom.

Snälla, låt mamma och pappa komma tillbaka.

Främlingar kommer till Banda Aceh. De delar ut ris och vattenflaskor och mediciner och röjer undan raserade hus och kvaddade bilar. Lastbilar med döda på flaken åker i skytteltrafik till massgravarna.

En vecka efter tsunamin säger mostern att vägen mellan Banda Aceh och Lhoknga har öppnats. Hon lyfter upp Rayan på mopeden och ger sig av.

Familjens hus har försvunnit. Liksom mormors. Skolan och fotbollsplanen.

Hela Rayans värld är borta.

Lukten tränger igenom näsduken som mostern knutit över hans näsa och mun. De går runt i timmar, bland de levande och döda, utan att se någon som Rayan känner igen.

lvaåriga Mikaela Johansson Salonen sitter i vänthallen till sjukhuset i Takua Pa. Varje gång dörrarna öppnas tror hon att mamma Mia och pappa Lasse ska komma in.

Men det är alltid någon annan.

Det är konstigt att de inte har dykt upp. Andra skadade barn återförenas med sina föräldrar. Om hon själv klarade vågen måste stora, starka pappa ha gjort det. De är nog på ett annat sjukhus, säger Mikaela till sig själv.

Hon ser den yngsta flickan i den svenska familjen som de firade jul med. Flickans mamma får senare tag på en telefon.
– Vem ska vi ringa till hemma i Sverige? frågar kvinnan.
– Faster Pia, svarar Mikaela utan att tveka.

Fastern i Vallentuna står Mikaelas familj nära och som tur är kan hon numret utantill. Pia och hennes man är beredda att komma ner direkt, men det bestäms att Mikaela i stället ska flyga tillbaka med den svenska familjen. Sedan ska hon vänta på Lasse och Mia hemma i Sverige.

Mikaela ligger i sängen på hotellet i Bangkok och pratar med den jämnåriga flickan från den svenska familjen.

Det känns konstigt att resan blivit avbruten. Läskigt att gå på planet själv.

– Tänk om de inte har klarat sig… , säger hon. Tänk om mamma och pappa är döda…

På Arlanda väntar nästan alla Mikaela känner och deras ansikten får henne att känna sig trygg.

Story: Staffan Lindberg
Foto och tv: Urban Andersson
Animering och grafik: Paul Wallander, Lukas Hansson, Sofia Boström
Redaktörer: Titti Jersler, Martin Hedström
Tv-klipp: Angelica Karlsson
Arkivbilder: Urban Andersson, Krister Hansson, Mats Strand, Lotte Fernvall. Dennis Thern, Stig Hammarstedt, Stella Pictures, IBL Bildbyrå, AFP, AP, Getty Images, Reuters